Kulturhuset i Stockholm och hur jag hamnade här

Helt plötsligt inser jag att folk inte vet vart jag är, det vet jag nog själv inte heller. När min söta mamma ringde mig igår och frågade om jag hade det bra i Göteborg ropade jag "Göteborg, men mamma, jag är i Stockholm nu!" Jag måste lära mig att alla inte hänger med i mina impulsiva imporvisations härvor. Just nu sitter jag i kultuhuset och tittar ner på Sergelstorg.

För några dagar sedan bestämde jag mig iallafall för att jag skulle upp till Stockholm och fira min födelsedag. Hade ju redan varit i Göteborg och firat mig i flera dagar, så hoppsan, där hade jag en biljett till våran sköna huvudstad. För det var precis vad jag kände att jag behövde för att göra veckan änu bättre. Och jo tack! Det har varit skitskoj, men folk är konfunderade över varför jag gör som jag gör. Varför jag springer, skuttar, skrattar och leker fram i livet just nu istället för att göra vad jag "borde" göra.

Jag improviserar fram livet just nu, det handlar om stunder, om lycka, om att möta människor, om att lära känna mig själv och framförallt om att leva. Slutligen har jag blivit trött på att sitta och vänta på att saker ska hända, vad vet jag om jag kommer att dö imorgon. Jobb och allt det kommer i sinom tid, sluta klaga över det, jag vet att jag måste överleva, det blir inte bättre av att ni tjatar. Jag letar i min takt, varje dag har sitt syfte. Säg inte åt mig att inte göra misstag, man lär sig av misstag, så håll käft och lär er av mina kommande misstag istället. För jag upplever dem hellre själv än att frånhålla mig från att göra något som kanske inte alls är ett misstag.

Ja, en avstickare måhända. Men det är vad som rör sig i mitt huvud nu, åt helvete med vad NI tycker jag ska/borde göra. Jag vill lära mig av livet, inte bli hindrar ifrån att lära mig av det. Hellre starka känslor, hellre smärta och lidande i kombination med total lycka än att sitta och vara rädd för att känna, att vara rädd för att våga, att vara rädd för sina egna potential.

Människor, vi kan allt om vi bara vill. Vi är inte rädda för vad vi inte kan genomföra, utan allt vi kan göra. Upp och lev, sluta vara rädda. Ta tjuren vid hornen, gör det på ert sätt, hitta er njutning, hitta vad som får era hjärtan att sjunga, och vänta inte tills imorgon. Imorgon kan vara försent. Lev livet, det är ditt liv och ingen annans, din film att regissera, din bok att skriva, låt ingen annan komma in och säga vad som är rätt eller fel för dig!

Så, jag sitter på Kulturhuset i Stockholm, tittar ner på Sergelstorg där små miniatyr människor vandrar omkring i 190. Och jag undrar, hur många av dem har hem att gå hem till, hur många bär på sorg, lycka, oro... Var och en av dem bär på ett helt liv att upplevelser, det är beundransvärt. Själv sitter jag här på en trästol, utan ett ställe som jag kan kalla för hemma, utan ett jobb, men med vänner som ställer upp för mig och öppnar sina hem för mig. Jag har inga planer, jag har möjligheter, jag tycker att livet är spännande och vackert... Jag tycker om att improvisera utifrån var jag är i livet, för livet blir aldrig riktigt som man tänkt sig.