Vi är påväg, vi laddade, vi är..

Samhället håller på att gå neråt. Eller ja käpprätt åt helvete, lycka till alla folk som sitter i sina bekväma stolar och blir fetare och fetare för varje dag. Ni kommer inte överleva speciellt länge, och tur är väl det för tänk om teorin "de starkaste överlever" inte hade stämt. Hur hade världen sett ut då?

Hurra för människor som inte kämpar, som inte tror, som inte lever och njuter av vad livet har att erbjuda. Ni för oss åt rätt håll, ner ner ner. Så att vi kan bygga om världen från grunden, för det är där problemen ligger. Tyvärr har man bestämt sig för att tro något annat i dagsläget, uppenbarligen, eftersom människor hela tiden strävar mot att bygga samhället uppåt, mot utveckling.

En gång i tiden var jag politiskt intresserad, sen blev jag politiskt aktiv, nu skiter jag mest i vilket. Men på den tiden då politik intresserade mig så brukade jag börja mina p diskussioner med nytt folk såhär: "Tänk dig samhället som ett hus. Vi har en grund, det är det som hela vårt samhälle är uppbyggt på, vår historia, våra tankar, vårat sätt. Så vi har väggarna, som vi hela tiden bygger på för att komma till taket, taket är målet, det idealistiska samhället, framtiden kan man kalla den. Men vad händer med ett hus om grunden är dålig? om det är dåligt fogat, och betongen håller på att brista? och vad händer om man slänger på ännu mera tyngd på något som håller på att fallera? Hur ska utveckling leda oss framåt?"

Engentligen var inget av det jag sa efter detta något svar på min frågeställning, det var bara fler frågor omkring samma sak. Så där i mina egna tankar, lyckades jag istället för att vara politiskt framåt vara politiskt bakåt. Jag kom på mig själv med att tänka "orka bry sig, det är ändå för många som tror på nån form av utopisk framtid ifrån grunden vi har" sen kom jag på mig själv med att tänka "so what" och nu tänker jag "Det här samhället har redan börjat fallera, njut så länge det varar. Det ska jag göra, och jag ska klara mig, tillskillnad från de stillasittande"