Duktiga-flickan syndromet

Nej, jag lider nog inte av det kända syndromet. Inte i den bemärkelsen det brukar talas om i alla fall. Om jag nu är "duktig" så är jag det för min egen skull, och endast min. Och självfallet är inte detta inlägg i min blogg, som ingen läser, någon form av "hej vad duktig jag är!"-magnet.. Utan snarare ett "Fy fan vad jag är bra"-clamande. Fast visst, är det inte samma sak? Bekräftelse-manin flödar och orden "Same shit different name" lägger sig på någons läppar.

Jaja... Det vill säga jag var tvungen att städa och nu är jag klar. Känns fruktansvärt bra när jag återigen kan se mitt golv, att inte behöva kliva över högar med prylar som ligger huller om buller (blir lätt så när man vart på lajv två helger i rad och sen blir sjuk) och... man kan sitta i min soffa igen. Mums... Jag känner mig så duktig(?)... Nej, jag känner mig så bra! Så jäkla bra!

Ja, det var det här med duktighets syndromet, jag tror visserligen inte att någon gör saker utan att vilja ha någon form av personlig vinning utav det. Frågan är bara hur långt man är villig att stäcka sig för att vinna bekräftelse. För vi kan nog konstatera att Duktiga-flickan syndromet, faller tillbaka på bekräftelse.

Nej jag lider nog inte av det där syndromet... Och allt detta var ju bara ett sido spår till det jag egentligen ville säga: Nu har jag städat klart, sitter här och väntar på att tvätten ska bli klar med en hemmalagat yogurtglass i munnen... Läs: ("Jag är duktig") Over and out/Sofie